Jag är en tyst person. Jag är blyg.
Varför? Är jag osäker på mina egna kunskaper? Nja, inte så farligt, inte jättemycket.
Jag vet inte varför. Jag vet inte varför det känns som om jag ska gråta när jag gör något fel, eller varför jag rodnar så fort någon jag inte känner pratar med mig.
Tänk er det. Känn empati.
Ponera att dina lärare kräver att få veta varför, och kräver att du ska ändra på dig när du inte har en aning om hur. Folk brukar undra, när man är tyst. Om jag är dum i huvudet eller bara blyg.
Jag är blyg, fastän jag önskar att jag kunde uttrycka mig genom min röst som jag gör genom bokstäver.
Inte ens med mina närmsta väninnor öppnar jag upp helt, jag vågar inte, de kanske slutar gilla mig om de vet exakt hur jag är.
Det är svårt, vet ni. Det är det.
Om ni sett mig i verkligheten, om ni ser mig i verkligheten igen, tänk på denna texten då.
Och förstå att varje gång många tittar på mig samtidigt, har jag samtidigt ett krig i min själ